Påsk, lite mindre jobb och lite mer egen tidJ Skönt!! Grubblar vidare på collieavel, verktygen vi har och de olika meningar som finns om dessa. Mitt sista inlägg om MH ,var riktigt långt och ändå finns det massor att tillägga…..Bland annat kommenterade Per att han inte kan ursäkta avel på djur med stora rädslor. Givetvis tycker jag inte att rädda djur ska gå i avel, det strider mot SKK’s grundlagar, djurskyddslagen och allt sunt förnuft.

Det största problemet inom rasen tror jag är att vi inte ser på rädslorna på samma sätt. För mig är en hund som vänder sin rädsla inåt, slutar att agera och bara stirrar rakt fram mycket värre än en hund som flyr. Jag inbillar mig att om man åtminstone kan springa och kan fly från faran så mår man något bättre än när man inte ens förmår det. Ibland ser jag dom här paralyserade hundarna komma tillsammans med sina ägare som tycker att hunden är så trygg, den springer inte ivägL

Jag har absolut inga vetenskapliga belägg för det här utan det är min högst personliga tro.

Dessa eviga diskussioner på olika forum tar också upp felbedömningar, dåligt väder, beskrivare med fördomar mot collie osv. Allt det här är jag helt övertygad om att vi kan bortse ifrån om vi får fler ur kullarna till MH. Då kommer vi att se om kullen är orädd, lekfull och nyfiken eller om de flesta i kullen inte lever upp till det. Ibland kommer det att bli en kull som ger ett sämre resultat och det vore skönt om alla inser att det är så och att man inte behöver börja försvara sig.

Jag läste nyss på fb någon som skrivit att de hundarna som är felbedömda inte är rasens problem, dom hundarna kommer ju inte att bidra till en sämre MH spindel. Är hunden felbedömd och är ett bra avelsdjur så kommer givetvis större delen av avkomman också bli bra, och det är ju helt sant.

Nästa fråga som återkommer hela tiden är att man inte kan få valpköparna att komma till MH. Jag funderar mycket på det här och vad det kommer sig. Jag har nästan aldrig svårt att få mina valpköpare att röntga och MH beskriva sina hundar. Kanske beror det på mitt eget stora intresse och att jag genom det lägger fram det på ett intressant sätt? Jag tar dessutom upp det redan vid vår första kontakt, berättar lite om vad jag tycker är viktigt och vilka krav jag har på mina valpköpare. Det är ju faktiskt inte så att jag har valpköpare som allihop är intresserade av MH, de allra flesta har ingen aning om vad det är.

Många uppfödare säger att köparna lovar att hundarna ska röntgas och beskrivas men att det blir ändring när tiden närmar sig.  Hur kan det komma sig? Så klart underlättar det att jag ordnar MH för mina kullar men det är ju en lätt sak för alla uppfödare, bara att ta kontakt med sitt lokalområde eller sin lokala brukshundklubb och nog tror jag de flesta kan få hjälp då.

Det måste handla om något annat, antingen tycker man inte det är viktigt, eller så blir det lite besvärligt, jag vet inte. Kanske man inte vill ha hela kullar till MH om man misstänker att det inte kommer bli så bra? Det skulle dock vara intressant att höra andras synpunkter på det här.

När jag tittar på mina hundars beskrivningar så är det lek och nyfikenhet jag lägger stor vikt vid. Har vi en hund som är nyfiken och dessutom gillar att leka så är jag helt övertygad om att vi får mindre rädda hundar på samma gång.

Ofta hör vi också att man aldrig sett rädda hundar och undrar var dom finns…..Det kan inte vara en slump att collie ligger nästan sämst till vad gäller rädslor i den stora grupp av MH beskrivna raser, där de flesta faktiskt är sällskapshundar. Jag är ofta med på MH och kan tala om att det kommer en hel del rädda collie dit i alla fall. Det som gör mig bekymrad och ledsen är att jag ett flertal gånger hört kommentaren att beskrivaren ska bryta hundar för dom måste ha känd mental status eftersom den inom kort ska gå i avel……..Var är vårt uppfödaransvar då???

Jag är absolut inte bättre än någon annan, jag har också fött upp hundar som flyr på MH, hundar som inte orkar igenom banan eller hundar som är skotträdda men jag skulle aldrig drömma om att avla på dessa individer. Det är inte bara hunden som ska klara ett liv med stora rädslor det är en familj som ska ta hand om detta också. Att köpa hund är oftast ett stort ögonblick i en familjs liv, det SKA vara roligt att ha hund och inte ett tillrättaläggande för att hunden ska klara en vardag.

När jag skriver att vi ska tänka på att alla har en mening med sin avel menar jag snarare att jag vill ha lekfulla, nyfikna och livliga hundar med aptit på livet medan andra kanske vill ha lugnare hundar men ändå stabila.  Det finns faktiskt inte NÅGON ursäkt att avla på rädda individer.  

Vad är det som styr när vi gör vägval i livet? Visst, att man får erfarenheter, utvecklas och ser på olika bitar på nya sätt, det ingår liksom i att leva. Men när man gör egna aktiva val, man väljer sitt arbete, många gånger kanske en slump, man väljer sin bekantskapskrets, man väljer vad man gör med sin fritid och framför allt man väljer sina vänner. Arbete, bekanta och fritidsintressen växlar ganska mycket i mångas liv (bara vissa som hela sitt liv ägnat all fritid åt olika djur) men vänner???

Byter man vänner samtidigt med allt annat, eller är vänner något som alltid finns?? Är inte vänner några som man alltid kan lita på? Eller några som man kan bolla sina egna idéer och uppslag med? Eller några som man inte alltid måste tycka lika som, men tycka om ändå??

Ska inte vänner alltid finnas där, i både med och motgångar?

Jag tycker att man till sina vänner alltid ska kunna säga vad man tycker utan att bli dissad för det, jag vill att mina vänner ska tala om för mig om det är något som är fel, jag vill att mina vänner ska gilla mig för den jag är, även om vi inte har samma uppfattning i allting, Jag vill att mina vänner pratar MED mig i stället för om mig och framför allt vill jag att mina vänner alltid ska finnas där för mig.

Jag är så glad för alla mina vänner som uppfyller alla dessa kriterier och jag hoppas att jag alltid ska kunna uppfylla det för er. Jag hoppas att jag har modet att säga till er när något är fel, istället för att bara försvinna…….Jag hoppas att jag ska gå att prata med även om vi har olika åsikter och jag hoppas att jag alltid ska kunna finnas för er om och när ni behöver mig.

Valet att få, ta hand om och behålla sina vänner kan vi göra alldeles själva. Tänk efter en extra gång innan ni väljer bort en vän………..Som allting annat är det lätt att bli av med en vän men det är inte säkert att det går så lätt att bygga upp ett nytt förtroende. Vänner är något alldeles extra som man bör vara mest rädd om, av allt här i livet. Utan er skulle jag inte vara någonting. Tack för att ni finnsJ

Årsmötet har skapat en massa funderingar hos mig, mina arbetsdagar är långa och mestadels ensamma, men långa promenader där tankarna virvlar……..

Har du gott om tid och vill ta del om min syn på MH är du välkommen att fortsätta läsa, vill dock varna för ett långt inläggJ

Jag har sen starten av min uppfödning haft för avsikt att först karaktärstesta och sen när MH kom, beskriva så stor del som möjligt och har sen -98 i princip alla individer beskrivna med några få undantag. Min syn på vad som är önskvärda egenskaper har under denna tid ändrats ganska radikalt och den största förändringen skedde när jag började tävla med mina hundar. Nu kommer några att tänka att MH inte kan användas för att se arbetsegenskaper…..Nej, där håller jag med, till det har vi arbetsprov, som spår, sök, rapport, lydnad, agility, vallning eller vad man vill titta på. MEN jag kan se på ett MH om föräldradjuren är nyfikna och lekfulla och det är egenskaper som jag vill ha i mina arbetshundar, min fasta övertygelse är också att med de egenskaperna minskar rädslorna på köpet.

På årsmötet fick vi från en uppfödare som hållit på många år och mycket längre än mig höra att vi nu måste sluta att titta på endast individen och se till övrig släkt. Ett minst sagt förvånande uttalande då jag är övertygad om att de flesta uppfödare redan arbetar så. Här kommer MI dessutom att göra det lättare för oss.

Jag började ganska tidigt att titta på hela kullar och försöka använda avelsdjur ur jämna kullar istället för att titta på endast en individ, därför blev det viktigt för mig med så många som möjligt i en kull beskrivna.

Jag tror idag att jag kan bedöma mina egna hundar relativt bra, även om det ibland blir överraskningar när belastningen under ett MH kommer, men jag kan inte veta hur deras syskon är. Hur bra relation jag än har med mina valpköpare så vet jag aldrig om dom pratar om samma sak som jag själv menar med de olika egenskaperna. När dom säger att hunden är lekfull kan det likaväl vara en hund som leker med en sak för sig själv som den hunden jag menar som gärna bjuder upp till lek med mig, eller annan person, kampar, drar och kommer tillbaka för mer lek när föremålet kastas. Det här är för mig inte samma sak och jag tror vi har olika språk i många detaljer. Samma sak gäller när jag tittar efter hanar, det är långt ifrån säkert att deras ägare pratar samma språk (om mentalitet) och även här vill jag se fler MH beskrivna i deras kullar. Jag vill att min uppfödning gör sina MH så tidigt som möjligt då jag vill ha så lite miljöpåverkan som möjligt. Visst kan en hund med mer erfarenhet göra ett bättre MH, men erfarenhet nedärvs inte. Jag har inget behov av att lura mig själv! Jag vill ha beskrivningar på egenskaper som är ärftliga. Visst är det givetvis så att en hund som tränas för tävling i exempelvis sök kommer gå ut på avståndsleken, men gör syskonen som lever som sällskapshundar det också??

I mesta möjliga mån vill jag dessutom se beskrivningen genomföras och inte ”bara” läsa ett protokoll, jag har sett många protokoll som varit identiska men utförts av helt olika hundar, en glad, positiv hund kan få samma kryss som en hund som gör samma sak men med låg, ängslig kroppshållning. Det här beror ju givetvis på att beskrivaren bara kan kryssa det han/hon ser, det finns ju ingen ruta för ängslighet…………..

Det som blivit så fel med MH är den stora prestigen det blivit med det här. MH borde användas som det redskap det är och inte ”tävlas” i. Så klart är det jätteroligt om ens hund, och ännu roligare om hela kullen, gör fina MH, där tror jag att vi alla kan vara överens. Många gånger skrivs det från dom som säger sig inte titta på MH och inte bryr sig om resultaten, inlägg där dom visar en hund som gjort bra MH, och visst är dom då glada för det.

I min värld är MH ett verktyg för uppfödare, ett bra medel att kunna föra sin avel åt det håll

man vill.

Varför är MH ett så infekterat ämne???

I trådarna på fb återkommer det hela tiden till samma sak, någon sitter med en hund som fått t.ex en 5:a på skotten på MH men av ägaren uppfattas som så bra att det är värd att avlas på, andra får intrycket att samma hund är rent skräp. Kan man inte tänka sig att en hund kan vara nog så god som, sällskapshund, tävlingshund eller utställningshund utan att behöva gå i avel??

Det här är ingen nervärdering av dessa hundar, jag känner till flera mycket högt tävlade hundar (inte collie) som absolut inte fyller kraven för en avelshund. Inte är de mindre värda i ägarnas ögon eller domarnas. Det finns också massor med fina, trevliga, snälla duktiga hundar som är så högt älskade i familjen men som inte fyller kraven på en avelshund. Detta kan bero både på den egna individen likaväl som släkten runt om kring. Kanske det är hälsan som inte hänger med på den egna individen eller någon i släkten , eller så kanske det finns fler exteriörbrister runt om i släkten (ex, bettfel, krypta osv.) eller så är det den mentala hälsan, och även här kan det vara så att den egna hunden är helt ok men att den dras med sämre släktingar. I inget av dessa fall är hunden lämplig för avel. Nu har vi fått ett, inte nytt, men ett lättare sätt att utvärdera MH, nämligen mentalindex. MI säger precis samma sak men på ett enklare sätt, desto fler som gör MH runt individen påverkar hundens index. Här måste vi ha klart för oss att så länge bara avelsdjuren MH:as så blir indexet lägre, index bygger på att man ska ha med hundens släkt.

Hoppas att fler tar till sig detta och får fler ut på MH banorna, och att vi inte fortsätter att titta snett på andra med bättre eller för all del sämre resultat utan att vi tillsammans kan jobba mot gemensamma mål. Givetvis måste både hälsa och exteriör hänga med.

Vi som uppfödare ser med olika ögon på de olika delarna. Jag skulle kunna fråga många och så klart få svaren att man inte vill ha en sjuk eller rädd hund, MEN kanske någon kalkylerar med risken att para en hund som har flera syskon med mentala brister medan det för mig vore helt omöjligt, precis som jag skulle kunna tänka mig att para en i mitt tycke riktigt bra hund med syskon med t.ex bettfel medan det vore absolut otänkbart för någon annan. När man sysslar med avel är det nästintill omöjligt att hitta perfekta avelsdjur, hela tiden får man släppa lite i ena änden för att kunna nå ett mål i andra. Det är så lätt att hitta alla fel som andra gör medan man har alla ursäkter och förklaringar till sitt eget val. Om vi vore lite mindre snabba att döma ut varandra kanske vi vore en bit på väg mot ett samförstånd. Kan vi försöka tro att alla har en mening med sin avel. Kanske inte precis samma mening som man har själv men ett mål som är viktigt för den personen.

Igår var en riktigt trevlig och givande dag. Jag var på ett efterlängtat besök hos en människa som jag varit nyfiken på sen längeJ Mycket prat och massor med intressanta diskussioner blev det och MASSOR med collie!! Vi pratade mycket MH och dess betydelse, mycket om oenigheten i klubben och vad som förorsakat detta, mycket om respekt för varandra, en hel del om årsmötet, ja kort sagt en intressant eftermiddag.

Jag får efter varje möte med intressanta människor så många tankar………

Varför är vi människor så snabba att döma varandra? Vi ser nästa alltid det dåliga väldigt fort medan det positiva måste bevisas, det vore så skönt om man kunde bli bemött och bemöta med en positiv inställning och sen eventuellt revidera den om det skulle behövas.

Kanske vi är mer lika än vi anat även om vi är helt olika?? Kanske vill vi åt samma håll även om vi vill helt olika saker??

Konstigt är det dock att man ena dagen har en inställning till antingen en människa eller ett problem och nästa dag gjort en helomvändning. Visst är det bra om man inser sina misstag men när inställningen är så fundamentalt olika känns det konstigt. Jag blir misstänksam på ett sådant beteende. Ligger det något annat bakom eller har man själv varit lurad i första läget???

Idag har vi 1 dm nysnö, strålande sol, lite hundar på jobbet och det är FREDAG!!!

Ja, inte är det konstigt att det blir krig i världen……när människor som varit på samma möte dels uppfattar saker så olika och dels tycker så olika…….. Att sen det skrivna ordet uppfattas olika vet vi, det är svårt att uttrycka sig så att det man avser kommer fram.

Att man är så olika så att styrelsens agerande uppfattas som så fult att hela förtroendet för densamma ryker, samtidigt som det av andra inger respekt!!!

Visst förstår man att oenighet uppstår?? Ju äldre man blir, desto mer inser man hur olika vi är och hur olika värderingar vi har.

Nu har ju jag då, väldigt svårt att förstå hur det ovannämda kan inge respekt……..om man låtit mötet rösta och sen kommit med uttalandet att styrelsen skulle avgå KANSKE jag skulle begripa det, men för mig uppfattas det enbart som respektlöst och dessutom så otroligt barnsligt.

Så gjorde vi när vi var små, ”får jag inte bestämma så går jag hem!!”

Jag har också funderat mycket på varför det är så bråttom?? Ja, enligt styrelsen vill man inte förlora ytterligare ett år?? Underligt är det i alla fall att man måste ha igenom ett förslag som inte ens kan presenteras ordentligt eftersom det ännu inte är färdigt, varför inte utforma det och ta det på nästa medlemsmöte om 4 månader? Är det så, som nu spekuleras att vissa är rädda att inte kunna få valphänvisning och därför måste skynda på det här, eller är man rädd för att folk ska hinna tänka efter? Jag har letat i styrelseprotokoll och inte hittat ett ord om detta någonstans, hur länge har det diskuterats? Hur underbyggt är förslaget? Varför kunde man inte presentera ett färdigt förslag? Har man inte ”hunnit” utforma ett sådant??

Jag var på colliekonferensen i februari och där togs frågan om oenigheten upp av en uppfödare och hon föreslog att vi skulle göra något för att ena (eller åtminstone få oss att kunna börja en dialog, vilket jag för övrigt håller helt med om), då sa vår ordförande att de minsann hade försökt med allt och det var nog bara att inse att vi inte kan enas……….Kom förslaget fram efter 16 februari, eller var det uttalandet en lögn??

Jag kan inte hjälpa att all denna brådska och allt hemlighetsmakeri (jag tycker nog att förslaget kunde ha lagts fram tidigare för diskussion inför årsmötet) luktar illa!

Nästa inlägg håller redan på att produceras i tankarna:)) Kanske kan jag då börja formulera vad jag egentligen tycker om själva förslaget, det har ju helt kommit i skymundan..........

Nu ska jag försöka mig på att blogga. Jag har under lång tid läst många bloggar och ibland retat mig på dess innehåll av många olika orsaker. Jag blir dock sugen på att få uttrycka mina tankar ibland och det vore också roligt att få skriva lite om mina hundars träning och framgångarna där. Jag kommer säkert inte att skriva varje dag och kanske inte ens en gång i veckan, men jag ska försöka att få ner lite då och då.

Idag går mina tankar till helgens årsmöte i Svenska Collieklubben. Jag har under hela min uppfödartid, och den börjar bli ganska lång, varit medlem i klubben vilket jag för övrigt tycker är en självklarhet som uppfödare. Dom flesta årsmöten har jag bevistat och det har varit både lugna trevliga och väldigt stormiga tillställningar. Helgens möte var nog ett av lågvattenmärkena i mitt tycke. Styrelsens framlagda förslag diskuterades länge och väl fram och tillbaka och jag upplevde att många olika åsikter lades fram. Förslaget kändes som en helomvändning från tidigare inställning och rörde valphänvisningens vara eller icke vara. Det pratades från styrelsens sida om att vi måste visa varandra respekt och förståelse. Tonen var trevlig och det blev ingen pajkastning. I och med att det var stora förändringar som förslaget gällde så blev det många inlägg. När det så småningom blev röstningsdags avslutade vår ordförande i klubben med att säga att om vi inte röstade ja skulle hela styrelsen avgå.............Jag har sedan dess gått och funderat på det här och kan inte förstå att en styrelse som jag har litat på och haft stort förtroende för uttalar detta på ett årsmöte och inför en röstning, samma styrelse som bara en liten stund tidigare pratat om respekt!! På alla möten och i alla föreningar som jag varit verksam har aldrig någon liknande påtryckning förekommit. Någonstans känns det inte som min klubb längre och mitt förtroende för styrelsen är helt förbrukat. Ett sånt maktmissbruk framfört av ordförande och med orden att hela styrelsen står bakom. Varför lät man inte mötet rösta och se vad medlemmarna tyckte, eller måste man ha sin vilja igenom till vilket pris om helst? Nu vet jag att många la ner sin röst pga förfarandet, andra röstade ja och några nej. Kontentan är dock att ingen idag vet varför förslaget fick en majoritet i röstningen. Var det för dom nerlagda rösterna?? eller var det så att man röstade ja för att styrelsen skulle vara kvar?? eller var det fler, som jag, som givetvis röstade nej, för mig ska ingen hota för att få min röst!! Ja, ingen vet idag varför förslaget vann, och ingen vet vad man egentligen tyckt (förutom då styrelsen) men helt klart är att så här ska det inte gå till i en demokratisk förening. Mycket mycket tråkigt och många röster höjs nu för en ny styrelse på olika sidor och i bloggar.

Vad förslaget eventuellt skule kunna tillföra för samarbetet mellan uppfödarna har helt tappat betydelsen och det känns ju inte heller bra.

Att sitta i en styrelse är en KONST men ibland blir det bara KONSTIGT!!