Årsmötet har skapat en massa funderingar hos mig, mina arbetsdagar är långa och mestadels ensamma, men långa promenader där tankarna virvlar……..

Har du gott om tid och vill ta del om min syn på MH är du välkommen att fortsätta läsa, vill dock varna för ett långt inläggJ

Jag har sen starten av min uppfödning haft för avsikt att först karaktärstesta och sen när MH kom, beskriva så stor del som möjligt och har sen -98 i princip alla individer beskrivna med några få undantag. Min syn på vad som är önskvärda egenskaper har under denna tid ändrats ganska radikalt och den största förändringen skedde när jag började tävla med mina hundar. Nu kommer några att tänka att MH inte kan användas för att se arbetsegenskaper…..Nej, där håller jag med, till det har vi arbetsprov, som spår, sök, rapport, lydnad, agility, vallning eller vad man vill titta på. MEN jag kan se på ett MH om föräldradjuren är nyfikna och lekfulla och det är egenskaper som jag vill ha i mina arbetshundar, min fasta övertygelse är också att med de egenskaperna minskar rädslorna på köpet.

På årsmötet fick vi från en uppfödare som hållit på många år och mycket längre än mig höra att vi nu måste sluta att titta på endast individen och se till övrig släkt. Ett minst sagt förvånande uttalande då jag är övertygad om att de flesta uppfödare redan arbetar så. Här kommer MI dessutom att göra det lättare för oss.

Jag började ganska tidigt att titta på hela kullar och försöka använda avelsdjur ur jämna kullar istället för att titta på endast en individ, därför blev det viktigt för mig med så många som möjligt i en kull beskrivna.

Jag tror idag att jag kan bedöma mina egna hundar relativt bra, även om det ibland blir överraskningar när belastningen under ett MH kommer, men jag kan inte veta hur deras syskon är. Hur bra relation jag än har med mina valpköpare så vet jag aldrig om dom pratar om samma sak som jag själv menar med de olika egenskaperna. När dom säger att hunden är lekfull kan det likaväl vara en hund som leker med en sak för sig själv som den hunden jag menar som gärna bjuder upp till lek med mig, eller annan person, kampar, drar och kommer tillbaka för mer lek när föremålet kastas. Det här är för mig inte samma sak och jag tror vi har olika språk i många detaljer. Samma sak gäller när jag tittar efter hanar, det är långt ifrån säkert att deras ägare pratar samma språk (om mentalitet) och även här vill jag se fler MH beskrivna i deras kullar. Jag vill att min uppfödning gör sina MH så tidigt som möjligt då jag vill ha så lite miljöpåverkan som möjligt. Visst kan en hund med mer erfarenhet göra ett bättre MH, men erfarenhet nedärvs inte. Jag har inget behov av att lura mig själv! Jag vill ha beskrivningar på egenskaper som är ärftliga. Visst är det givetvis så att en hund som tränas för tävling i exempelvis sök kommer gå ut på avståndsleken, men gör syskonen som lever som sällskapshundar det också??

I mesta möjliga mån vill jag dessutom se beskrivningen genomföras och inte ”bara” läsa ett protokoll, jag har sett många protokoll som varit identiska men utförts av helt olika hundar, en glad, positiv hund kan få samma kryss som en hund som gör samma sak men med låg, ängslig kroppshållning. Det här beror ju givetvis på att beskrivaren bara kan kryssa det han/hon ser, det finns ju ingen ruta för ängslighet…………..

Det som blivit så fel med MH är den stora prestigen det blivit med det här. MH borde användas som det redskap det är och inte ”tävlas” i. Så klart är det jätteroligt om ens hund, och ännu roligare om hela kullen, gör fina MH, där tror jag att vi alla kan vara överens. Många gånger skrivs det från dom som säger sig inte titta på MH och inte bryr sig om resultaten, inlägg där dom visar en hund som gjort bra MH, och visst är dom då glada för det.

I min värld är MH ett verktyg för uppfödare, ett bra medel att kunna föra sin avel åt det håll

man vill.

Varför är MH ett så infekterat ämne???

I trådarna på fb återkommer det hela tiden till samma sak, någon sitter med en hund som fått t.ex en 5:a på skotten på MH men av ägaren uppfattas som så bra att det är värd att avlas på, andra får intrycket att samma hund är rent skräp. Kan man inte tänka sig att en hund kan vara nog så god som, sällskapshund, tävlingshund eller utställningshund utan att behöva gå i avel??

Det här är ingen nervärdering av dessa hundar, jag känner till flera mycket högt tävlade hundar (inte collie) som absolut inte fyller kraven för en avelshund. Inte är de mindre värda i ägarnas ögon eller domarnas. Det finns också massor med fina, trevliga, snälla duktiga hundar som är så högt älskade i familjen men som inte fyller kraven på en avelshund. Detta kan bero både på den egna individen likaväl som släkten runt om kring. Kanske det är hälsan som inte hänger med på den egna individen eller någon i släkten , eller så kanske det finns fler exteriörbrister runt om i släkten (ex, bettfel, krypta osv.) eller så är det den mentala hälsan, och även här kan det vara så att den egna hunden är helt ok men att den dras med sämre släktingar. I inget av dessa fall är hunden lämplig för avel. Nu har vi fått ett, inte nytt, men ett lättare sätt att utvärdera MH, nämligen mentalindex. MI säger precis samma sak men på ett enklare sätt, desto fler som gör MH runt individen påverkar hundens index. Här måste vi ha klart för oss att så länge bara avelsdjuren MH:as så blir indexet lägre, index bygger på att man ska ha med hundens släkt.

Hoppas att fler tar till sig detta och får fler ut på MH banorna, och att vi inte fortsätter att titta snett på andra med bättre eller för all del sämre resultat utan att vi tillsammans kan jobba mot gemensamma mål. Givetvis måste både hälsa och exteriör hänga med.

Vi som uppfödare ser med olika ögon på de olika delarna. Jag skulle kunna fråga många och så klart få svaren att man inte vill ha en sjuk eller rädd hund, MEN kanske någon kalkylerar med risken att para en hund som har flera syskon med mentala brister medan det för mig vore helt omöjligt, precis som jag skulle kunna tänka mig att para en i mitt tycke riktigt bra hund med syskon med t.ex bettfel medan det vore absolut otänkbart för någon annan. När man sysslar med avel är det nästintill omöjligt att hitta perfekta avelsdjur, hela tiden får man släppa lite i ena änden för att kunna nå ett mål i andra. Det är så lätt att hitta alla fel som andra gör medan man har alla ursäkter och förklaringar till sitt eget val. Om vi vore lite mindre snabba att döma ut varandra kanske vi vore en bit på väg mot ett samförstånd. Kan vi försöka tro att alla har en mening med sin avel. Kanske inte precis samma mening som man har själv men ett mål som är viktigt för den personen.