Jag bloggar alldeles för sällan tror jag, nu har jag massor med tankar som bubblar runt igen. Det har skrivits en hel del om Cesar Milan under hösten och nu senast i Hundsport. Många olika synpunkter huruvida hans metoder är bra eller inte. Själv har jag endast sett ett fåtal avsnitt och det som slår mig allra mest är att jag tycker det ibland ska vårdas in absurdum. Mina funderingar runt detta har aktualiserats genom några av mina goda vänner som under sommar/höst blivit tvungna att ta avsked av sina hundar på grund av så stora rädslor blandat med stress att hundarna börjat bita omkring sig. Om rädslorna beror på stressen eller tvärtom ser jag som tämligen oviktigt men det som är viktigt är omgivningens reaktioner. Dessa människor som redan mår så dåligt ska dessutom behöva höra att en omplacering vore det bästa, att varje liv ska vårdas osv. Jag har funderat mycket runt detta och i mina ögon är inte det ett djurvänligt tänkande och inte ett människovänligt tänkande heller. Den här stackars hunden som redan mår så fruktansvärt dåligt att det enda den har kvar att ta till, är tänderna, ska då utsättas för en ny miljö, nya människor och ny stress. Den enda tryggheten som hunden haft i livet ska alltså utsätta sin förmodligen bästa vän för detta? Hur bra kommer den här hunden att må och hur bra kommer ägaren, som ändå måste känna att man utsätter sin vän för alla dessa påfrestningar, att må?

Vem står som moraliskt ansvarig den dag olyckan händer? Den dagen som det brister och allvarliga bitskador blir följden.

Har vi så dåligt förtroende för våra medmänniskor att vi inte inser att den dagen detta beslut vuxit fram, då är det ett genomtänkt beslut som visserligen gör oerhört ont i våra hjärtan, men det är ett beslut vi tagit som det bästa för vår vän!

Måste vi ifrågasätta och göra ont värre? Måste vi tro att vi själva vet bättre än den människan som levt med hunden och som till slut tagit ett tungt beslut? Ett beslut som tagits för hundens skull……..

De andra funderingarna handlar också om förtroende och vänskap, men i lite andra former. Som uppfödare har vi ett stort ansvar, gentemot rasen, uppfödarkollegor, valpköpare och inte minst mot våra hundar. Vi kan inte leva i en liten bubbla och avla utan ett nätverk med kontakter. Jag tror att jag i min brunögdhet är helt otroligt blåögd. Jag har inbillat mig att mina kollegor och vänner inom hunderiet haft samma inställning, jag har faktiskt trott att jag skulle bli informerad om allvarliga sjukdomar eller mentala problem innan jag parat, jag har inbillat mig att mina vänner faktiskt är mina vänner, jag har trott att vår gemensamma strävan för rasen förenat oss och inte att det skulle råda ren avundsjuka och missunnsamhet mellan oss. Jag har inbillat mig att vi alla har en mening med vår avel och att vi har ett gemensamt mål att föda upp friska, hundar både psykiskt och fysiskt.

Det här är inte första gången det delas ut käftsmällar till mig och jag har alltid tänkt att ”nåväl, är jag blåögd så får det vara så då, jag vill inte misstro alla i min närhet”, men denna gång vet jag inte………….Kanske ska jag låta min bruna ögon ta överhanden. Jag har ett mycket begränsat antal RIKTIGA vänner och kanske är det bara dessa jag ska lita på?  Det är svårt att inse att de man litat på och dessutom räknat som vänner går bakom ryggen, luras och faktiskt far fram med rena osanningar, och dessutom såna som i värsta fall inte mest drabbar mig utan hundar och valpköpare. Då kommer samma fråga som i första stycket, är detta djurvänligt? Tycker man att det är ok att lura andra med konsekvensen att det föds sjuka djur? Tycker man att det är ok att de valpköparna som köper dessa djur i god tror ska drabbas av både höga kostnader och ett stort lidande?

Det värsta av allt är att detta är människor som gärna framhäver sig själva som RIKTIGA djurvänner, de tycker att dom har den allra bästa synen på att djuren ska ha det bra………Det är människor som anses som seriösa uppfödare, och framförallt anser dom själva det. Jag tycker synd om alla valpköpare som ska sålla i den djungel som vuxit fram, jag tycker synd om vår ras när det inte finns mer respekt mellan uppfödare och mer respekt mellan ”vänner” men framförallt tycker jag synd om de människor som agerar så här. Dom kommer bli väldigt ensamma i slutänden. Det går inte att bete sig så här i dag utan att det kommer fram, informationen går alldeles för snabbt.

Jag har en dålig smak i munnen och den kommer nog att bli kvar ett bra tag.

 

Ulla-Karin Karlsson

12 december 2013 17:23

Hej!
Jag är nyfiken på collie-rasen och surfar runt bland er uppfödare för att bilda mig en uppfattning. Blir positivt överaskad när du vågar ta ställning mot Ceasar Milan, att en seriös uppfödare faktiskt vågar kritisera denne " Gud" i hundvärlden. Heja! "Att vårda i absurdum" gynnar ingen, varken om det gäller fysiska skador/sjukdomar eller psykiska åkommor. Både hund och ägare hamnar i en absurd situation. Däremot, med mina kunskaper som veterinär och med studier i etologi råder det inget tvekan om att hunden, liksom vi människor, är en individ skapad av lika delar arv och miljö. Därmed inte sagt att det är så enkelt att svaret på "problemhundar" ligger i det ena eller det andra. Varje individ är unik - och det kan vara så att problemet uppkommer just i MÖTET mellan arv och miljö. Trots att ägaren vill sin hunds bästa, ja, gör allt för att det ska fungera i miljön. Och trots att uppfödaren gör allt för att arvet ska vara så bra som möjligt. Men, i en annan miljö kan hunden fungera mycket väl, utifrån sina förutsättningar. Den kanske kan ha ett gott liv på landet, bo i en familj utan barn, eller träna skydd sju dagar i veckan för att kanalisera sin energi. Där arv och miljö kan samspela för individens bästa. Också för individen ägaren! Jag möter många ägare med dåligt samvete, de har det så jobbigt med hunden att nöjet med att ha hund har förbytts till en kamp. Trots att man älskar sin hund. I det läget kan hunden få en andra chans - i en annan miljö. Det är den värd. Och ägaren är värd att få känna sig lyckad med sin hund! Självklart finns det fall där hunden måste avlivas, det stöter jag på i mitt arbete. Men att så många unga hundar, över året eller endast några år, inte kan få chansen att leva i en omgivning som kanske passar dem bättre, det är sorgligt tycker jag. Detta är något jag känner starkt för, ville därför dela med mig av mina erfarenheter.

Följer med spänning din blogg och planer för framtiden!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

       Hehe, jag kan inte annat än skratta. I flertalet föreningar där jag är verksam jagar man folk till alla uppdrag, men tjatar, övertalar, försöker motivera ibland till och med muta. Det är inte lätt att hitta entusiaster som vill arbeta idee...

Efter gårdagens inlägg och de starka reaktionerna på detta, kommer här ett (förhoppningsvis) kortare inlägg. När det gäller det andra stycket i gårdagens blogg är här ett förtydligande, det handlar inte om rykten, det handlar inte om skitprat om mina...

Ja, den som sa att tiden går fortare och fortare och den som nämnde att tiden går fort när man har roligt vet vad de talar om. Här hinns inte med mycket mer än hundar, hundar och hundar…..mina barn kommer med förvånade utrop om jag hinner med ...

Ja nu var det länge sen jag plitade ner något, det har varit sommar och med den mycket glädje och stor sorg. Det är först nu jag med tårarna rinnande kan sätta ord på min sorg. Under våren blev min älskade Pekka sjuk och förloppet var snabbt, straxt ...

På uppmaning kommer här skrivelsen som vi författade  för att överlämnas på medlemsmötet i Laholm. Det har nu kommit till vår kännedom att fler vill skriva under. Maila gärna namn och medlemsnummer till Wande Forsberg eller PM:a henne på fb. Skrivels...